Utvecklingen har skapat skillnader!

För både tysk schäfer och vit herdehund talas det under rubriken uppförande/karaktär i något varierande ordval om goda nerver, om uppmärksamhet och vaksamhet. Men i standarden för den tyska schäfern står det sedan att ”den måste besitta mod, kamplust och hårdhet…” medan det för vit herdehund sägs att den kan vara ”något reserverad” mot främlingar, ”dock aldrig ängslig eller aggressiv”. Skillnaderna framgår tydligt trots att standardtexterna som alltid är mycket kortfattade.

Och jämför vi sen med den historiska utvecklingen, så får vi en förklaring till förhållandet. Från 1899 får hundarna i det pågående avelsarbetet med herdehundar från olika delar av Tyskland rasnamnet Deutscher Schäferhund. Och det är då som den målmedvetna aveln börjar under von Stephanitz’ ledning. Målet blir dock inte herde hunden utan i första hand den allsidiga tjänstehunden. Och därmed behövs egenskaper som ”mod, kamplust och hårdhet”. Weisser Schäfer hund, vit herdehund, har en annan historia, som inte ens äger rum i Europa. Det är i stället via aveln i främst USA och Kanada, som de vita herdehundarna återvänder. Och då visar det sig att utvecklingen gått i helt andra spår än för tjänstehunden tysk schäfer. I standarden för vit herdehund står ”livlig men inte nervös, uppmärksam och vaksam”. Det är en allmän beskrivning på en hund som framför allt ska kunna samarbeta med människan. Den vita herdehunden står närmare sitt ursprung av vall-och herdehundar än den moderna tyska schäfern. Raser med vallhundsbakgrund utmärks av stor kontaktbenägenhet, förighet och dresserbarhet. Till bilden av en sådan hund hör också en viss sensibilitet och livlighet. Det finns speciella risker med den här typen av temperament. Om inte dessa egenskaper balanseras mot tillräckligt självförtroende så kan resultatet bli betryckta och rädda hundar. Det rastypiska temperamentet beskrivs på följande sätt i en tysk informationsbroschyr. En vit herdehund ska kännetecknas av ett öppet sinnelag, vara orädd och ha ett gott självförtroende. Han har en naturligt tillbakadragenhet inför främlingar men är aldrig skygg eller ängslig. Hans tillgivenhet för ägaren tillsammans med en nästan rörande fördragsamhet med barn gör honom till en idealisk familjehund, som ingenting högre önskar än att vara accepterad som en i familjen. I arbete är han villig och positiv till uppgiften. Hans sensibla karaktär kräver erfarenhet och inlevelseförmåga av föraren särskilt om det är fråga om att prestera resultat. Nervositet eller aggressivitet får inte finnas.