Rasens historia

Om vi följer herdehundarnas historia bakåt i tiden kommer vi att kunna hitta uppgifter hos historieskrivare från romartiden (årtusendet runt Kristi födelse), med vilkas hjälp vi kan göra oss en tämligen god bild av den tidens hundar. Flera författare beskriver samstämmigt mycket storväxta vita herdehundar, vars främsta uppgift är att försvara boskapen. Hundarnas färg gör det lättare att i halvdunkel skilja dem från vargarna, vilka oftast anfaller i skymning eller under tidiga morgnar. Den egentliga vallningen sköts av mindre hundar, som på grund av sin smidighet var bättre lämpade för denna uppgift.

Vit herdehunds moderna historia är den tyska schäferns historia fram till 1933, då den vita färgen förbjöds i Tyskland.
Bland de herdehundar som visades på utställning i Tyskland på slutet av 1800-talet fanns Greif 1882 och 1887, Greifa 1888 och Greif II 1889, alla vita. Dessa hundar ligger bakom den legendariske Hektor Linksrhein (Greif var hans farfar), som föddes 1 januari 1895. 1899 fick dessa herdehundskorsningar det officiella rasnamnet Deutscher Schäferhund (Schäfer = herde) samtidigt som Verein für Deutsche Schäferhunde bildades och stamboken öppnades. Det var med Max von Stephanitz’ (1864-1936) inköp av ovan nämnde Hektor som schäferns framgångsrika rashistoria börjar. I litteraturen uppträder Hektor under det namn som han fick hos sin nye ägare, nämligen Horand von Grafrath. Horand var den första hund som infördes i stamboken (SZ 1) och han räknas därmed som den moderna schäferns stamfar. Max von Stephanitz’ planer på att med Horand som grund skapa ”den perfekta herdehunden” visade sig emellertid svåra att förverkliga, huvudsakligen på grund av en sjunkande efterfrågan på herdehundar. Inriktningen kom i stället att bli ”den perfekta brukshunden”. Den standard som tillkom under Stephanitz’ tid är i stora drag fortfarande giltig.
Av de ca trettio hundar som anses ligga till grund för den första tidens avel hade arton en förälder som antingen själv var vit eller känd nedärvare av vit färg. Att anlag för vit färg fanns hos de hundar som kom att utgöra den första schäferpopulationen är ställt utom varje tvivel. Av Horands avkommor kan t ex nämnas Berno von der Seeweise, född 1913. Denna hund var den första vita schäfer, som registrerades i stamboken. En hanhund, som också kan nämnas på grund av sin betydelse för uppbyggnaden av rasen var Horands kullbror Luchs, ansedd som nedärvare av vitt. En viktig avelstik var den vita Blanka von Riedekenburg, vars mor, född 1911, var black-and-tan-färgad men alltså också bar anlag för vitt. Hennes son Erich von Grafenwerth, född 1918, finns i många stamtavlor för vitfärgade schäfrar.

Förbudet mot vit färg infördes 1933.
Från början hade Max von Stephanitz inget att invända mot vita hundar. Hans ledmotiv var att ”duglighet är det enda kriteriet för skönhet”. På ett ställe skriver han att ”ingen bra hund kan ha en dålig färg” och ”färgen har inget inflytande på en hunds bruksduglighet”. Även om han själv inte uppskattade enfärgat svart eller vitt menade han att färgen var en fråga för uppfödarens tycke och smak. Med tiden kom han dock att ändra uppfattning, förmodligen under påverkan av många uppfödare. I den standard som han utformade tillsammans med Arthur Meyer tillät han vit färg endast för långhåren. …”vitt korthår ser platt och ointressant ut”.
Vad som hände i Tyskland var att de vita schäfrarna på olika grunder tappade i popularitet under 1900-talets första decennier. Och inte bara det. De ärftliga defekter, som så småningom uppträdde i populationen skyldes på den vita färgen, man började betrakta de vita hundarna som degenererade albinos. Också Max von Stephanitz deltog under senare delen av sitt liv i opinionsbildningen mot de vita hundarna, som vid den här tiden också började diskvalificeras på utställningar på grund av färgen.
Von Stephanitz ledde Verein für Deutsche Schäferhunde ända till sin död 1935.

En andra rasbildning
Efter förbudet mot vit färg försvann de vita hundarna nästan fullständigt från Europa. Enda undantaget var England, där man fortfarande kunde se vita schäfrar. Möjligtvis skulle dagens vita herdehund, Berger Blanc Suisse, inte existerat som självständig ras om inte amerikanska och kanadensiska uppfödare negligerat det tyska förbudet och fortsatt att föda upp även vita hundar. Redan 1913 hade German Shepherd Dog Club of America bildats i USA och de vita hundarna registrerades som tysk schäfer med vit färg. Det skulle dröja till in på 70-talet innan den första vita hunden kom tillbaka till Europa, till sitt ursprung. Det var hanhunden Lobo White Burch, som följde med sin ägarinna när hon flyttade från USA till hemlandet Schweiz. Det dröjde sedan ytterligare några år innan uppfödningen kom igång. För att i någon mån undvika konflikter med moderklubben benämndes de vita hundarna under en tid som Amerikanisch-Canadisch Weisser Schäferhund. Under det fortsatta 70- och 80-talet växte intresset för rasen och uppfödningen tog fart i ett flertal länder på kontinenten och i Skandinavien. Rasklubbar bildades. De nationella kennelklubbarna hade olika modeller för att registrera hundarna, det skedde oftast i sidoregister, och för Sveriges del öppnades Annexregistret (i förekommande fall efter bedömning av ett domarkollegium och dispens) som en möjlighet år 2000.

Erkännande av FCI
I Schweiz hade en rasklubb, ”Gesellschaft für Weisse Schäferhunde Schweiz, GWS” bildats 1991. Genom att den inom FCIs Standardkommitté verksamme dr J-M Paschoud engagerade sig i rasen kunde en preliminär rasstandard offentliggöras samma år. Schweiz blev också det land som förberedde och genomförde ansökan till FCI om erkännande av Weisser Schäferhund som självständig ras. Ansökan godkändes att gälla interimistiskt från och med 2003. Intressant i sammanhanget är att notera de tecken på svårigheter som frågan om erkännandet väckte, främst för representanterna för VDH, den tyska kennelklubben. Vad förhandlingarna bl.a. kom fram till kan avläsas i en protokolltext från FCI General Committee: ”In order to avoid any confusion, any reference to the German Shepherd Dog has been deleted in the standard”. Rasens verkliga bakgrund förnekades alltså. Enligt den nya FCI-standarden för Berger Blanc Suisse (eng. White Swiss Shepherd Dog, ty. Weisser Schweizer Schäferhund) är rasens ursprung nu vita herdehundar i USA och Canada. Som stamfader anges ovan nämnde Lobo White Burch, född 1966. Bortåt hundra år av rashistoria är (officiellt i vart fall) bortsuddade.