Rasens historia
Om vi följer herdehundarnas historia bakåt i tiden kommer vi att kunna hitta uppgifter hos historieskrivare från romartiden (årtusendet runt Kristi födelse), med vilkas hjälp vi kan göra oss en tämligen god bild av den tidens hundar. Flera författare beskriver samstämmigt mycket storväxta vita herdehundar, vars främsta uppgift är att försvara boskapen. Hundarnas färg gör det lättare att i halvdunkel skilja dem från vargarna, vilka oftast anfaller i skymning eller under tidiga morgnar. Den egentliga vallningen sköts av mindre hundar, som på grund av sin smidighet var bättre lämpade för denna uppgift.
Vit herdehunds moderna
historia är den tyska schäferns historia fram till 1933, då den vita färgen
förbjöds i Tyskland.
Bland de herdehundar som visades på utställning i Tyskland på slutet av
1800-talet fanns Greif 1882 och 1887, Greifa 1888 och Greif II 1889, alla vita. Dessa hundar ligger
bakom den legendariske Hektor
Linksrhein (Greif var hans
farfar), som föddes 1 januari 1895. 1899 fick dessa
herdehundskorsningar det officiella rasnamnet Deutscher Schäferhund (Schäfer = herde) samtidigt som Verein für Deutsche Schäferhunde
bildades och stamboken öppnades.
Det var med Max von Stephanitz’ (1864-1936) inköp av ovan nämnde Hektor som
schäferns framgångsrika rashistoria börjar. I litteraturen uppträder Hektor
under det namn som han fick hos sin nye ägare, nämligen Horand von Grafrath.
Horand var den första hund som infördes i stamboken (SZ 1) och han räknas därmed
som den moderna schäferns stamfar. Max von Stephanitz’ planer på att med Horand
som grund skapa ”den perfekta herdehunden” visade sig emellertid svåra att
förverkliga, huvudsakligen på grund av en sjunkande efterfrågan på herdehundar.
Inriktningen kom i stället att bli ”den perfekta brukshunden”. Den standard som
tillkom under Stephanitz’ tid är i stora drag fortfarande giltig.
Av de ca
trettio hundar som anses ligga till grund för den första tidens avel hade arton
en förälder som antingen själv var vit eller känd nedärvare av vit färg. Att
anlag för vit färg fanns hos de hundar som kom att utgöra den första
schäferpopulationen är ställt utom varje tvivel. Av Horands avkommor kan t ex nämnas Berno von der Seeweise,
född 1913. Denna hund var den första vita schäfer, som registrerades i
stamboken. En hanhund, som också kan nämnas på grund av sin betydelse för
uppbyggnaden av rasen var Horands kullbror
Luchs, ansedd som nedärvare
av vitt. En viktig avelstik var den vita
Blanka von Riedekenburg, vars
mor, född 1911, var black-and-tan-färgad men alltså också bar anlag för vitt.
Hennes son
Erich von Grafenwerth,
född 1918, finns i många stamtavlor för vitfärgade schäfrar.
Förbudet mot vit färg
infördes 1933.
Från början hade Max von Stephanitz inget att invända mot vita
hundar. Hans ledmotiv var att ”duglighet är det enda kriteriet för skönhet”. På
ett ställe skriver han att ”ingen bra hund kan ha en dålig färg” och ”färgen har
inget inflytande på en hunds bruksduglighet”. Även om han själv inte uppskattade
enfärgat svart eller vitt menade han att färgen var en fråga för uppfödarens
tycke och smak. Med tiden kom han dock att ändra uppfattning, förmodligen under
påverkan av många uppfödare. I den standard som han utformade tillsammans med
Arthur Meyer tillät han vit färg endast för långhåren. …”vitt korthår ser platt
och ointressant ut”.
Vad som hände i Tyskland var att de vita schäfrarna på
olika grunder tappade i popularitet under 1900-talets första decennier. Och inte
bara det. De ärftliga defekter, som så småningom uppträdde i populationen
skyldes på den vita färgen, man började betrakta de vita hundarna som
degenererade albinos. Också Max von Stephanitz deltog under senare delen av sitt
liv i opinionsbildningen mot de vita hundarna, som vid den här tiden också
började diskvalificeras på utställningar på grund av färgen.
Von Stephanitz
ledde Verein für Deutsche Schäferhunde ända till sin död 1935.
En andra rasbildning
Efter förbudet mot vit färg försvann de vita hundarna nästan
fullständigt från Europa. Enda undantaget var England, där man fortfarande kunde
se vita schäfrar. Möjligtvis skulle dagens vita herdehund, Berger Blanc Suisse,
inte existerat som självständig ras om inte amerikanska och kanadensiska
uppfödare negligerat det tyska förbudet och fortsatt att föda upp även vita
hundar. Redan 1913 hade German Shepherd
Dog Club of America bildats i USA och de vita hundarna registrerades som tysk
schäfer med vit färg. Det skulle dröja till in på 70-talet innan den första vita
hunden kom tillbaka till Europa, till sitt ursprung. Det var hanhunden Lobo White Burch,
som följde med sin ägarinna när hon flyttade från USA till hemlandet Schweiz.
Det dröjde sedan ytterligare några år innan uppfödningen kom igång. För att i
någon mån undvika konflikter med moderklubben benämndes de vita hundarna under
en tid som Amerikanisch-Canadisch Weisser Schäferhund. Under det fortsatta 70-
och 80-talet växte intresset för rasen och uppfödningen tog fart i ett flertal
länder på kontinenten och i Skandinavien. Rasklubbar bildades. De nationella
kennelklubbarna hade olika modeller för att registrera hundarna, det skedde
oftast i sidoregister, och för Sveriges del öppnades Annexregistret (i
förekommande fall efter bedömning av ett domarkollegium och dispens) som en
möjlighet år 2000.
Erkännande av FCI
Informationen på denna sida är hämtad
från Vit herdehunds rasstandard och RAS-dokument.
För att läsa hela rasstandarden kan ni klicka här.
För att läsa hela RAS-dokumentet kan
ni klicka här.